Vad är egentligen en COP?

August 4, 2015

När det kommer till klimatförändringar finns det en hel del förkortningar och ord som bör förklaras. Men det vi behandlar här nedan är möjligen det viktigaste akronymet under 2015 – nämligen Conference of the Parties (partskonferenser på svenska) eller dess förkortning COP.

 

Vad är en COP?

Varje år hålls det särskilda partskonferenser (COP) för de länder som undertecknat Klimatkonventionen. En partskonferens är det styrande organet för ett internationellt konvent. Oavsett om målet är att kontrollera användningen av tobak eller kemiska vapen inbegriper COP alla involverade parter och den beslutsfattande processen med att granska och verkställa konventets bestämmelser. I år kommer Frankrike att hålla FN:s 21:a ramkonvention om klimatförändring COP (COP 21) – med målet att fatta breda och hållbara beslut om hur klimatförändringen ska lösas.

Hur begränsar COP utsläpp?

Det är komplicerat! I grund och botten har COP:s kompetens när det gäller att göra utsläppsbegränsningar "juridiskt bindande" varit något abstrakta (vilket även kan appliceras på själva termen när man talar om 200 olika länder). Realistiskt sett skulle du nog behöva en jurist för att tolka hur tidigare COP-avtal efterlevts — i vissa fall har det varit upp till individuella parter att få avtalen godkända i sina egna länder innan de kan genomföras i global lagstiftning.

För övrigt gäller inte ett avtal om ett land hoppar av. Exempelvis när president Clinton skrev på Kyoto-protokollet 1997 (det första stora COP-beslutet om att minska koldioxidutsläppen) godkändes inte detta av amerikanska kongressen och 2001 avvisade Bush-administrationen protokollet helt och hållet. Även när Kyoto-protokollet genomfördes (minus USA) blev det inga efterverkningar för länder som inte uppfyllde sina utsläppsbegränsningar. Under hela COP:s historia har miljöaktivister inte helt överraskande efterlyst mycket strängare övervakning av utsläppsbegränsningar.

Varför är det så komplicerat?

Redan från starten krävde principerna i FN:s ramkonvention om klimatförändring (UNFCC) åtgärder beträffande klimatändring som återspeglade "allmänt men differentierat ansvar" för de involverade parterna. Med andra ord: detta syftar på de olikheter i historiska utsläpp som existerar mellan iländer som USA och utvecklingsländer som Zimbabwe. När UNFCC väl kom ut med sina principer hade högt industrialiserade länder släppt ut koldioxid i ungefär ett och ett halvt sekel – i jämförelse stod alltså länder som precis hade börjat se tillväxt i sin ekonomi för en mycket mindre del av den koldioxidförorening som är orsaken till klimatförändringen.

Om man emellertid tittar på den extremt komplexa analysen av vilket land som står för hur många procent av koldioxidutsläppen kan man förstå varför förhandlingarna kring vilka länder som måste begränsa vilken mängd utsläpp – och hur mycket resurser som skulle finnas tillgängliga för utvecklingsländer för att de skulle kunna anpassa sig till klimatförändringsproblem som har orsakats av iländerna – var så spända och svåra.

Har det gjorts några framsteg?

Det korta svaret är ja, men det har tagit nästan 20 år. Under Kyoto-protokollet hade utvecklingsländerna tillåtelse att fortsätta med sina utsläpp och därmed öka sin tillväxt, medan ansvaret för att minska utsläppen hamnade på de mer utvecklade länderna. I och med USA:s avhopp och den snabbt växande kinesiska ekonomin – som snart visade sig vara den största källan till koldioxidutsläpp i världen – blev det tydligt att det behövdes ett annat ramverk.

2007 formulerade man en ny taktik på Bali och USA gick med på fortsatta förhandlingar. I Köpenhamn 2009 samtyckte för första gången alla involverade parter att begränsa utsläppen – världens största ekonomier gick med på att jobba för ett gemensamt mål. Det som inte blev bestämt och som fortfarande idag är under förhandling är exakt hur parterna ska verkställa de utsläppsbegränsningar som beslutades om 2009.

Vad kommer COP 21 att fatta besluta om?

Forskningen om klimatförändringar är tydlig. Varje år upplever vi nya rekordhöga temperaturer runt om i världen och fler och fler studier varnar om det allmänna folkhälsotillståndet och de ekonomiska följderna av klimatförändring. Många av COP-länderna har redan skickat in sina planerade nationellt fastställda bidrag (INDC = Intended Nationally Determined Contributions – akronymerna bara fortsätter att komma!) som sammanfattar deras utsläppsminskningar. Vid Paris-konferensen måste alla länderna rapportera hur mycket de ämnar skära ner på utsläppen och förhandlare kommer att utarbeta vad vi alla hoppas blir en tydlig plan för att uppnå dessa mål – inklusive en mekanism som tillhandahåller finansiella medel till utvecklingsländer som kämpar för att nå dessa mål samtidigt som de anpassar sig till en ständigt skiftande väderlek.

Vad kan vi göra för att påverka COP?

Oavsett vad som händer bör vi alla sätta press på världens ledare att förbinda sig till 100 % förnybar energi till 2050 – och just detta kan du göra genom att skriva under Avaaz-namninsamlingen nedan.